GOTT FÖR MAKENS SJÄL

Maken äääälskar gamla amerikanska bilar. Han sitter som en uggla när någon sån passerar. Vi passade därför på att åka till Västerås igår, för att göra lite gott för makens själ också. Den här helgen brukar det vara Power Big Meet, en av världens största bilträffar med närmare 20 000 bilar som besöker stan, och folk från bl a USA, Mexico, Israel, Ryssland. Coolt i och för sig. Jag fick en lång föreläsning om märken, modeller och årsmodeller. Intresseklubben noterade flitigt förstås. Maken var rätt besviken bara, det var så mycket sopor.

Jag är minus-intresserad, skulle man kunna säga. Jag har liksom inte förstått varför man ska ha en gammal bil när man kan ha en nyare. Och jag förstår inte heller grejen med att plocka isär en fungerande bil för att sedan plocka ihop den igen. I min värld finns det två kategorier med såna bilar. Första kategorien är de här stora schabraken framförda av killar med rutiga flanell-skjortor, kladdigt hår och skitiga så man inte vill ta i dem med tång. (Varför i hela världen vill man se så ofräsch ut?!) Typ såna här bilar.

När jag växte upp var det de töntiga ”bond-grabbarna” som hade såna bilar. Därmed inte sagt att det är töntigt att vara bonde, absolut inte, men de grabbarna var töntiga och de var bond-söner. Man kan säga att mina fördomar (=förkunskaper) bekräftades med råge. Som maken sa, det är ju synd att de förstör för sig själva.

Den andra kategorin, den som maken gillar, är de bilarna som ser ut som Kalle-5-år-ligger-på-mattan-och-leker-bilar. Totalt intetsägande bilar, tycker jag. Medan maken tycker att de är så fina så hjärtat stannar.

Dottern har ett visst intresse av såna här bilar och den snart 23-åriga mellansonen har dessutom en egen. Jag är förstås glad för hans skull och stolt över att han till stor del har fått ihop den själv.

Tack och lov ser varken maken eller barnen ut som den typiska raggaren.

Må bäst!