hälsa & friluftsliv

SEDAN TONÅREN HAR JAG KÖRT PÅ I HÖGT TEMPO

 

Har rusat fram i tillvaron

Sedan tonåren har jag kört på i 180. I sisådär 35-40 år alltså. Under rätt korta perioder har jag ”bara” jobbat heltid. Har oftast gjort nåt mera. Pluggat halvtid. Pluggat heltid. Skött ekonomin på diverse företag. Engagerat mig i föreningar. Alltså lite smått och gott samtidigt som jag jobbat heltid, tränat, fixat fester och roddat stor del av hus, hem, ungar och ekonomi. Mitt normalläge har varit att ha snabbt rörelsemönster och leverera snabbt och effektivt.

 

IMG_8166

Energin har funnits och det har varit roligt

Jag har tyckt att det varit roligt. Och jag har haft energin. Kroppen har verkligen inte givit mig några signaler på att den inte tyckte tillvaron var okej. Ända till ganska nyligen. Då kände jag mig lite trött och taggade ner lite.

 

IMG_8129

Jag började vistas mera ute i naturen och fick återhämtning där.

 

IMG_8149

Kraschen blev ett faktum

I höstas fick jag sen problem att äta och sova, men fortsatte jobba. Då taggade jag ner ännu mera och jobbade en del hemifrån för att få det lite lugnare. Det räckte tydligen inte. Det var försent. Kraschen var ett faktum. Jag blev sjukskriven och gick oändligt många promenader ner till sjön och bara var. Och jag tränade försiktigt på gymmet varvat med löprundor.

 

IMG_8166

Och sedan dess har jag hunnit skilja mig och flyttat. Nu håller jag på att skapa ett annat jag för att inte trilla dit igen. Små små situationer för att nöta in ett nytt sätt att vara. Mera om vad jag gör och hur jag tänker kommer senare. Kanske kan jag inspirera nån annan att tänka nytt.

Må bäst!

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply
    Maria - Wikers Liv
    23 februari, 2017 at 09:08

    Så fint du skriver och berättar. Vad bra att du delar med dig, för det är nog många som lever på som du har gjort. Inget ovanligt alls. Så skönt att du kommit till insikt och börjat hitta ett nytt sätt att leva ditt liv på. Ta hand om dig och var rädd om dig!
    Kram/Maria

    • Reply
      Lena
      24 februari, 2017 at 06:54

      Tack! Ja, jag hoppas att det kan ge någon annan något tips.

  • Reply
    Camilla
    23 februari, 2017 at 09:19

    Fint skrivet, och jag känner igen mig lite för mycket i det där med högt tempo… Men försöker varva ner. Nu ska jag dessutom jobba med (bl.a) stressade och sönderstressade personer som patienter så det gäller ju att se över sitt eget liv också…
    Gillar denna film som jag hittade häromdagen, länk genom min blogg: http://aktivadagar.com/2017/february/kortfilm-utmaningen-en-film-om-den-sjuka-jobbstressen.html
    Det är galet hur det blivit, och det är så lätt att snurra med.

    • Reply
      Lena
      24 februari, 2017 at 06:55

      Tack! Var rädd om dig du också! Bra att du försöker.

      Ska kolla in din länk.

  • Reply
    Maria Björkman
    23 februari, 2017 at 10:46

    Jadu, vi är nog några stycken. Högpresterande kvinnor vars kroppar plötsligt säger STOPP! Jag bloggar då och då om min resa tillbaka, och har samlat dessa inlägg på en egen sida på bloggen: http://mariabjörkman.se/min-resa/

    Jag resonerar som du – kanske hjälper min berättelse någon annan.

    • Reply
      Lena
      24 februari, 2017 at 06:56

      Åååhh, de inläggen måste jag in och läsa. De har jag missat!

  • Reply
    Ekenäsliv
    24 februari, 2017 at 08:36

    Ibland är en större förändring just det som krävs.
    Men gudarna ska veta att det krävs ett enormt mod att våga bryta invanda mönster och tänka nytt.
    Jag är ändå av den sorten som tror på förändringar och att de gör oss till medmänniskor med större perspektiv.
    Livet är inte svart eller vitt, ej heller en Pretty Woman film.
    Ibland måste man trilla djupt för att sedan sakta ta sig uppåt och i 99,9 % av fallen komma ut som en mycket starkare människa.
    Jag tycker att det är jättebra att du delar med dig av din resa, jag är helt övertygad om att det hjälper många här ute <3
    Ha en riktigt fin fredag och helg!
    Varm kram Anna

    • Reply
      Lena
      24 februari, 2017 at 06:57

      Åååhh, vad klokt du skriver. Så sant alltihop! Tack för ditt stöd!

  • Reply
    FREEDOMtravel
    24 februari, 2017 at 04:49

    Så himla fint att du berättar! Jag är nog lite som du varit, rusar fram i högt tempo. Kan också ”trilla dit” förstås och tänker på det ibland, men när man är uppe i högt tempo är det svårt att veta hur man trappar ner 😉

    • Reply
      Lena
      24 februari, 2017 at 06:58

      Ja, jag har faktiskt funderat på ditt tempo också. Var rädd om dig!

  • Reply
    Maria
    26 februari, 2017 at 02:59

    Vad bra att du vill skriva och berätta. Många är vi kvinnor som bara kör på och tror att vi ska hålla hur långt som helst. Så går vi totalt i väggen. Bra att berätta kanske någon stoppar i tid.
    Jag följer din resa.
    Varma kramar
    Maria

    • Reply
      Lena
      26 februari, 2017 at 07:51

      Kul att du hänger med 🙂

  • Reply
    UTMANAR MIG SJÄLV ATT BLI ETT ANNAT JAG - Gott för själenGott för själen
    8 mars, 2017 at 04:44

    […] år. Orsaken till kraschen skrev jag om i ett tidigare inlägg, om att jag haft för högt tempo sedan tonåren,  Det är också bakgrunden till detta […]

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.