en blogg för att utmana

ATT GÅ FRAM TILL EN FRÄMLING FÖR ATT VISA OMTANKE

 

Det där med att gå fram till en främling för att visa omtanke är jag rätt dålig på, måste jag erkänna. Men för ett par veckor sedan gjorde jag det. Och nu blottar jag mig här.

 

 

Om jag ser någon som kanske skulle behöva en medmänniskas hjälp och omtanke så tar det liksom emot att agera. Jag tänker kanske att det nog kommer nån bekant som hjälper till. Jag kanske tänker att jag blir indragen i nåt obehagligt. Jag kanske tänker att jag kommer att bli försenad till något jag är på väg till. Jag kanske tänker att jag inte ska lägga mig i. Vet inte. Allt sker så klart i det undermedvetna. Jag bara agerar inte.

 

Men plötsligt hände det. Jag drog iväg på en löprunda till Vattenparken en fredag för ett par veckor sedan. I början av rundan passerar man den här bron. Det är inte jätteofta det faktiskt sitter någon på de utplacerade bänkarna. Och särskilt inte mitt på dagen en vardag. Jag reagerade lite på att det satt en tjej där. Där på andra sidan bron till vänster på bänken bakom busken. Eller, reagerade kanske låter lite för starkt. Mera noterade undermedvetet.

 

Jag tänkte inte mera på det utan sprang vidare och in i parken. Vidare hela rundan.

 

Plockade några löv och stannade upp och fotade i slutet av rundan. Av nån anledning ville jag fota början på rundan igen så jag sprang vidare tills jag kom tillbaka till bron. Tjejen satt kvar. Den här gången hade hon dragit upp benen under sig och lutade huvudet mot knäna och hade armarna runt sig.

 

Vet inte vad som gjorde det men plötsligt bestämde jag mig för att gå fram. Kanske för att hon såg ung ut och att jag tänkte på min dotter. Om hon satt så och mådde dåligt så hade jag velat att någon gick fram. Hon noterade att jag kom och tittade upp. Jag sa nåt i stil med ”Hej, hur är det?”. Hon svarade förstås ”bra”. Och jag sa att det såg ut som att hon var ledsen och jag ville kolla läget. Hon sa att hon inte var ledsen, ”men tack ändå”, och log lite skevt. Hon såg inte ut att gråta, men hon såg inte heller ut att må tipp-topp, om man säger så. Okej, sa jag, och gick därifrån.

 

Efteråt så tänkte jag typ, vad trodde jag?! Att hon skulle berätta sitt livs historia för mig, en vilt främmande människa som stegar fram?! Vem är jag som tror att hon skulle anförtro sig till mig!? Jag borde kanske uttryckt mig annorlunda. Men sen tänkte jag att jag kanske ändå sådde nåt slags frö av en tanke på att någon såg henne och att någon brydde sig om.

Nästa gång kommer nog i alla fall steget vara kortare till att jag faktiskt agerar. Hur brukar ni göra? Är ni bra på sånt? Har ni nån liknande historia att berätta?

Må bäst!

4 kommentarer

Kommentera

E-postadressen kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En blogg för att utmana mig själv och för att se det stora i det lilla.

Bloggar om friluftshäng, brashäng, resor och ett och annat träningspass. Livet i allmänhet och sånt som gör gott för själen i synnerhet. Min själ. Förhoppningsvis även din själ. Välkommen att hänga med på min resa!

Better Bloggers

Kategorier

Arkiv