MUSEUM FÖR FLYGVAPEN I LINKÖPING

Museum för flygvapen är kanske Linköpings största besöksmål. Om det är så förstår jag det. Det var både stort och intressant för både vuxen och barn. Vi fick ett par spännande timmar där.

Flygplan på museum för flygvapen

Det här var det första planet som mötte oss när vi började vår rundtur. Om vi förstod texten rätt så lyfte det här planet, eller ett liknande plan, i februari 1912 i tio minusgrader, byigt väder och fem cm snö på isen utanför Stockholm! Man var rätt tuff på den tiden, kan man säga! Det var den första militära flygningen i Sverige någonsin.

Just det här planet köptes av flygvapnet 1948 och tjänstgjorde bland annat som ambulansflyg. Det var konstruerat med hjul, skidställ och flottörer och kunde framföras i hårt väder och landa i svår terräng och på vatten. Planet har också tjänstgjort i amerikanska armén. Det fanns endast två till likadana plan.

Det här planet har en lite speciell motor. Propellern sitter fast i motorn. En av fördelarna är att den hade låg vikt. En av nackdelarna var att det inte fanns nåt gasreglage. Gasen fick regleras genom att slå av och på tändningen. Hehe! Som sagt, man var rätt tuff på den tiden!

Titta vilka söta tassar det här planet hade! Jag var ju bara tvungen att fota dem 🙂 Jaja, okej då, pontoner.

Flygvapenmuseum äger ungefär 300 flygmaskiner och helikoptrar. Ungefär 50 av dem finns i museets lokaler. Här är två helikoptrar. Den vänstra är en som användes i Vietnam-kriget och den högra användes vid Estonia-katastrofen och vid u-båtsjakten 1987.

Den nedskjutna DC3:an 1952

Vi tog en guidad tur med inriktning på Kalla kriget och den nedskjutna DC3:an. Det var väldigt intressant och den turen gav nog största behållningen för min del.

Ett militärt spaningsflygplan gav sig ut över Östersjön, i juni 1952, för att spana på Rysslands nya radarstation. De var fullt medvetna om att ryssarna hade koll, men de fortsatte ändå för att se hur reaktionen skulle bli. Och reaktion blev det, minst sagt. DC3:an blev nedskjuten och försvann. Dryga 50 år senare hittades den på 126 meters djup, av privata aktörer. Flygplansdelar, kvarlevor och privata tillhörigheter från den åtta man stora besättningen bärgades.

Allt placerades i en specialbyggd monter med perfekt luftfuktighet och ljus. Sen byggde man museet runt det. Självklart efter att efterlevande godkänt detta. På bilden ovan ser man hur färgen på trycket förändrats då det kom i kontakt med syre. De tre gula kronorna har blivit mörka och den blå bakgrunden har blivit ljus.

Pilotens vigselring visas i en monter.

De här strumpbyxorna var navigatör Gösta Blads frus. Han hade satt dem runt halsen som lyckobringare. Även de återfanns och visas i en monter. Usch, kusligt!

Denna speciella guidade tur var som sagt väldigt intressant. Den verkar inte ges speciellt ofta, men jag kan varmt rekommendera ett försök om man får möjlighet. Själva utställningen och en massa bilder och beskrivningar finns tillgängligt oavsett.

Boendemiljöer – Folkhemmet och Miljonprogrammet

På museet för flygvapen fanns även några boendemiljöer, tidstypiska för några årtionden.

Begreppet Folkhemmet växte sig starkt under 50-talet. Ordet fanns redan i slutet av 1800-talet i Dresden, Tyskland, men då användes det mera som folkpark/folkets hus. I Sverige började det användas av Per Albin Hansson, 1928, Socialdemokraternas dåvarande partiledare (sedermera statsminister). Begreppet skulle symbolisera en eftersträvansvärd välfärd.

Under efterkrigstiden började folk flytta in från landet till städerna eftersom det var där man behövdes. Man fick tillgång till bättre lägenheter och man byggde egna små hus. Det elektriska kylskåpet kom. Det började bli bostadsbrist i slutet av 50-talet.

En bit in på 60-talet beslutades det om en stor reform. Miljonprogrammet. Riksdagen beslutade att bevilja lån för att bygga 100 000 bostäder per år under en tioårsperiod, 1965-1975. En miljon bostäder behövdes. Lägenheterna blev större. I varje hem, i princip, fanns en TV vid den här tiden. Och vid denna tid höll många länder på med kärnvapenupprustning, men Sverige valde att stå utanför.

Och här visades det färgglada 70-talet 🙂

Det var som sagt väldigt intressant att besöka detta museum för flygvapen i Linköping. Framför allt delen om DC3:an. Delen med alla gamla flygmaskiner var fascinerande att se, men den tekniska faktan som beskrevs hade jag inte jättestor behållning av eftersom det inte är min bästa gren 🙂 Ett antal textskyltar med beskrivningar av personer var också intressant, tycker jag. Det fanns även en stor avdelning för barn. Rekommenderar ett besök. Här kan du läsa mera om museet.

Utanför museet finns även en rätt stor ställplats på grus för husbilar. Det fanns en bom där som var stängd. Oklart om det var bara att öppna och åka in. Vi ställde oss på vanliga parkeringen.

Efter besöket på museet åkte vi till den del av Gamla Linköping som heter Valla gård för att övernatta. Där finns sju platser för husbilar. Dagen efter besökte vi Gamla Linköping, som jag skriver mera om sen, och sen vidare till Ramsjöhult utanför Katrineholm. Vi har nu sovit gott på en parkering i skogen, intill starten för att vandra Ramsjöhultsslingan idag. Sen får vi se. Oklart om vi sover här inatt igen eller åker ytterligare en bit hemåt. Skönt med husbilslivet att kunna ta det lite som man känner för.

Må bäst!