Rusig

 

Sitter på en hästgård i Hälsingland och äter frukost, med en underbar utsikt. Gården tillhör en fantastiskt duktig och driftig kvinna, och hennes lika driftiga man. Hon har dagarna innan tagit ett SM-silver och ett brons i två tölt-gångarter (eller hur man nu uttrycker det), och blev just uttagen till landslaget. För någon vecka sedan föreläste hon i Almedalen.

 

Det är alldeles tyst förutom fåglarnas kvitter. Jag är fortfarande rusig sen gårdagskvällen. Rusig av ett kärt återseende. Rusig av känslan av att ha träffats efter så många år. Rusig av alla ord som skulle lyssnas på och alla ord som skulle sägas. Över 20 år av mycket aktiva liv skulle berättas om.

Vi pratade om invandrares integration, islänningar, tävlingar, viner, landslagsuttagning, husförsäljningar, grävmaskiner, barn, mitt jobb, Hollywood, föräldrar, syskon, Almedalen, duktiga äldre män på ridlektioner, familjehemsbarn, husrenoveringar, avel. Ja, ni hör ju. Många ord som skulle ut.

Sen var det dags att betäcka ett sto. En hingst kom lös. Sen var det en bisvärm som skulle plockas ner från ett träd med hjälp av en traktorgrävare. Sen skulle två hästar flyttas ner till hagen vid sjön och några i stallet skulle få mat. Det härliga livet på en gård, helt enkelt.

Nu ska vi snart byta några ord till och kramas lite till. Känns bra med vetskapen att vi snart ses igen, då de kommer till oss om en dryg vecka.

Må bäst!