livet

AMERIKANSKA BARN VS SVENSKA BARN

När vi var i USA i december gjorde jag en reflektion. Reflektionen blev också befästad när vi återigen var där i maj.

 

IMG_0334

Vi semestrade i California runt jul förra året. Vi var en del på stan och i shoppingcentrum. Vi var ju så klart inte ensamma utan en hel del barnfamiljer var också där. Och det var så lugnt och trevligt.

 

IMG_1262

Tänk er hur det är i ett shoppingcentrum här i Sverige runt jul! OMG. Skrikande ungar och griniga föräldrar typ hela tiden och över allt.

 

IMG_0325

Jag tänkte att det kanske var en tillfällighet just då, men som sagt, så var det återigen lika trevligt i butiker i maj. När vi sen på hemvägen mellanlandade i London, så blev det så tydligt igen. En svensk familj vid samma gate, otrevligt och grinigt.

 

IMG_1527

Och jag har ingen förklaring. Jag försöker få en idé om vad det kan bero på. Är amerikanska barn så hårt hållna så de inte vågar protestera, är svenska barn så vana vid att få som de vill, är amerikanska föräldrar så tydliga och konsekventa  i sitt sätt att vara så ungarna vet att det inte är nån idé att tjafsa, är svenska föräldrar så stressade så man inte orkar vara trevlig mot barnen (så även barnen lär sig vilket tonläge man ska använda), får de amerikanska barnen mycket uppmärksamhet utan att skrika, vill vi svenska föräldrar att barnen ska bli trygga varelser med egna åsikter så vi sedan inte orkar med ständiga diskussioner? (Kanske ska tillägga att jag också varit grinig och haft skrikiga ungar).

 

IMG_0547

I somras när vi åt middag på ett hotell (i Sverige) fanns också två småbarnsfamiljer, med tre svenska föräldrar och en förälder som bröt på engelska. Barnen började springa runt. Föräldern med engelsk brytning sa till barnen med tydlig pondus ”nej, det är inte okej att springa runt. Det här är ett hotell och andra gäster vill ha lugn och ro”. De 3-4-åriga barnen lyssnade och lugnade sig direkt (även barnen till de svenska föräldrarna)!

Jag vet inte. Jag tyckte det var en intressant reflektion. Har ni några idéer?

 

Må bäst!

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply
    Suss
    21 oktober, 2015 at 05:53

    Jag kan hålla med dig men tycker det var bättre när våra var små, eller är det bara jag som blir stressad av skrikande små barn nu? Viktigt att lära de respekt i alla fall det kanske vi svenskar är dåliga på… Kram

    • Reply
      Lena
      21 oktober, 2015 at 06:06

      Ja, precis, haha. Det är frågan om det var skillnad då eller om man bara inte är van längre. Men nä, jag tror faktiskt det är skillnad. Det säger flera som jobbar inom barnomsorgen, som jag pratat med.

  • Reply
    Anneli
    21 oktober, 2015 at 07:03

    Hej,
    Alla år när vi varit hemma på besök i Sverige och nu sedan vi flyttat hem har jag fått höra vilka artiga och trevliga barn jag har. Ja, och det är dom. Dom är snälla, uppmärksamma och visar respekt till sin omgivning. Varför? Svaret är enkelt: I USA uppfostrar föräldrar sina barn och lär dem att det finns oskrivna lagar och regler att följa i livet. Man lär barn att respektera vuxna, äldre och auktoritet, vidare lär man dem att respektera varandra. I skolan kallar eleverna sina lärare för Mr. Mrs. osv. Vuxna beter sig också professionellt i skolan och har till exempel aldrig på sig jeans och T-shirt eller shorts på sin arbetsplats och det förekommer inga disciplinproblem i amerikanska klassrum. Mina barn upplever svenska klassrum som enormt stökiga och ostrukturerade. Följer man inte reglerna i USA blir det konsekvenser, redan på dagis (och det förekommer ingen våld eller skrämsel. I USA får man absolut inte skråmma eller slå barnen i skolan, men man får vara tydlig och det är man inte i sverige) Alltså får amerikanska barn lära sig tidigt att det finns konsekvenser för alla beteenden och det får inte svenska barn lära sig för här får barnen härja fritt och styra och ställa och domdera över vuxna och alla andra. I skolan har lärare inget att sätta emot och föräldrar är för upptagna för att ta tag i problem eller ägna barnen den tid som krävs för att visa hur man uppför sig. Talar man i Sverige om för en annan förälder att deras barn uppträtt illa kan man få sig en utskällning av föräldern, gör man samma sak i USA kommer barnet och ber om ursäkt för ingen förälder i USA vill att deras barn skall uppföra sig illa. Svenska föräldrar är rädda för sina barn och rädda för att sätta gränser och ge konsekvenser, eller så har de inte tid och ork då de jobbar heltid och går till gymmet direkt efter jobbet. När de kommer hem är de trötta och slitna och har inte tid för sina barn. I USA kan man vara hemma mamma och därmed 100% delaktig i sina barns liv. Gym och annat…ja, det håller man på med när barnen är i skolan. Vidare har barnen i Sverige för mycket makt och för många rättigheter och det daltas och daltas. Kallar man sin lärare för hora eller fitta i Sverige så händer ingenting. I USA blir du hemskickad och får senare komma till skolan för att träffa rektorn och får be lärararen om ursäkt. Vidare kan eleven bli avstängd från skolan på viss tid. Uppför man sig inte i en amerikansk skola får man gå hem. Jag anser att bristen på barnuppfostran i Sverige ligger på katastrofläge och förbereder absolut inte barnen för vuxenlivet som är fullt av konsekvenser på allt man gör. Svenska föräldrar är mesiga i jämförelse med Amerikanska föräldrar. Men svenskar generellt är ju enormt rädda för konflikter i alla former och då är det lättare att inte säga ifrån utan låta lilla Kalle fortsätta kasta sand i ögonen på lilla Olle, för säger man åt Kalles mamma att kontrollera sitt barn så kan man bli utskälld av Kalles mamma. Been there, done that.
    Ja, nu fick du i alla fall ett perspektiv från en svensk-amerikansk mamma som uppfostrat sina barn i USA och i det amerikanska skolsystemet. Mina barn har aldrig bråkat och gnällt eller förstört middagen för alla gäster på en restaurang. Amerikanska föräldrar med störande barn lämnar restaurangen omedelbart medan svenska föräldrar inte bryr sig om att deras barn stör alla andra utan sitter kvar och låter andra lida. Det är de svenska föräldrarna det är fel på, inte barnen. Har du någonsin tittar på Super Nanny på TV? Det är ju alltid föräldrarna som hon måste ta tag i. Ja, samma som med Mannen som talar med hundar. Det är Husse och Matte som är boven i dramat.

    Ha en fin dag!

    Kram, Anneli

  • Reply
    Annika
    21 oktober, 2015 at 01:05

    Hej!

    Jag såg att du skrivit om detta på ditt konto på instagram! Så jag loggade in här på din blogg.
    Jag är Skandigirl från insta! Men jag skriver även en blogg härifrån USA.

    Ja, dina reflektioner stämmer.
    Barn här är mer väluppfostrade, utan tvekan. De har respekt för vuxna, lärare och faktiskt för varandra också. Visst, man uppfostrar dem så. Det har jag gjort med min flicka också, det liksom bara blir så. OCH det känns så rätt eftersom man befinner sig i en sådan miljö.

    Redan i lekis får barnen lära sig att respektera fröknar, saker och övriga kompisar. Om fröknarna hör något barn säga något elakt till ett annat barn så tas barnet åt sidan, och fröknarna pratar med honom eller henne. Direkt.
    Så fortsätter det hela skoltiden ut, just med respekt för lärare, elever och skola. Om barnet tex håller föredrag så tillåts inget häcklande från ngn annan elev, förekommer det så blir det tillsägelse och ibland kan tom flädrarna dras in i det hela.

    Lärarna här har rättigheter, och det är barnen som ska följa dem. Precis som Anneli skriver ovan åker du upp till rektor om du skulle kalla lärare eller annan elev för ngt fult. Direkt. Noll tolerans för sådant.

    Föräldrarna själva ja, respekt är a och o för de flesta under uppväxten. ATT vara artig är liksom något man får med sig i modersmjölken.
    Men sen får barnen också lära sig att ta plats på ett helt annat sätt än hemma, tycker jag.
    Barnen får tidigt lära sig dela med sig till kompisar, men också lära sig lyssna på sina vänner. HÖRA vad de har att säga.
    Det kanske är därför amerikanska ungdomar alltid är så trevliga och lättsamma att snacka med? Jag tror det.

    Nu har jag haft ett barn i skola här från Kindergarten och hela vägen upp till high school. Nu går hon på universitetet.
    Men jag har egentligen bara gott att säga om skolsystemet i den del av USA där jag bor (i en kommun utanför DC).
    Kravfylld skola? Javisst, men det är bara bra.
    SÅ tacksam över att min dotter gick i skolan här.

    Nyligen kom en ny familj från Sverige hit på kontrakt på 2 år. Jag träffade dem på en fest i lördags. De har två barn, 8 och 10 år.
    De var så förvånade över att klassrummen var så tysta, att barnen satt stilla och att barnen lyssnade på sina lärare. Speciellt den 10 åriga dottern tyckte att det var enormt skönt. I Sverige hade hon fått sitta med öronkåpor på sig(!!!????) Det var sådant liv i klassrummet att hon inte kunde koncentrera sig (i en liten stad i södra norrland).

    Oj, jag har skrivit en uppsats. F’låt..hihi.
    Men detta är ett ämne som engagerar mig.
    När jag är hemma i Sthlm brukar det slå mig hur himla ouppfostrade många svenska barn är. Det går liksom inte att undgå att se det.
    Precis på samma sätt som du lägger märke till hur väluppfostrade barnen i USA är.

    NU ska jag också säga att USA är ett STOOORT land, och platser och städer och stater helt annorlunda.
    Det är lätt att köra en strukturerad skola med bra lärare och engagerade flädrar (för flädrar engagerar sig i skolan otroligt mycket. Det har nog också lite med allt ovan att göra. ATT fldrna bryr sig mycket) i en rikare kommun än i en kommun där det knappt finns pengar.
    Det finns orättvisor i det här stora landet på det sättet. Det gäller liksom att hamna i rätt skoldistrikt, i rätt kommun sas. SÅ kommer du till en fattig innerstadsskola tex ser det helt annorlunda ut än i den rika förortsskolan i nästa kommun.

    Hälsningar från Skandigirl, alltså Annika, som bor i Reston, Virginia utanför Washington DC.

  • Reply
    Ulrica
    21 oktober, 2015 at 08:36

    Jag har ingen aning men du har fått himla bra reflektioner här ovan.
    Jag tycker dock att kids känns lite mer ”riviga” idag än när jag var mindre.. eller minns man bara inte 🙂

    Kram

  • Reply
    Lotta
    21 oktober, 2015 at 11:17

    Jag håller med. Har bott i USA sedan 89. När jag flyttade hem med mina söner i två år var dom 4 och 6 år. Jag fick alltid höra att dom var så artiga och hjälpsamma. Och ja vi har alltid satt ner foten och talat om vad som är rätt och fel

  • Reply
    Helen
    21 oktober, 2015 at 11:18

    Vilken resa ni var på! Härligt det ser ut:)) kram kram

  • Reply
    Milla
    22 oktober, 2015 at 07:59

    Jag blir lite full i skratt, eller får kanske lite skrattet i halsen av rätt så många generaliseringar här ovan. Jag tror inte riktigt att man KAN jämföra våra länder, som är så olika stora och har så olika strukturer. Upplever man det på ett vis kan det vara på helt annat för någon annan. Jag tycker nog att min dotter under sin aupair tid i en stor stad i midwest i usa beskrivit det helt annorlunda hur amerikanska familjer i medelklassen lever – att aupairer byter familj är inte ovanligt – men det säger kanske inte så mycket om hur det ser ut överlag… man ska akta sig att tro att det är lika överallt vilket jag tror Annika ovan menar.
    Men visst har det hänt något under de 20 år här i Sverige sedan jag själv hade småbarn. Jag minns att jag pratade med en person som var ansvarig för förskoleplaceringar och som upplevde att när 70-talisterna började bli i majoritet som föräldrar så blev det stort hallå och individbaserade krav i verksamheten mot tidigare. Men hur ska man tolka det? Varje generation har fått nya värderingar, från uppväxt och samhällstryck. Och hur man uppfostrar sina barn blir kanske en del av det…
    Vad jag reflekterat över när vi varit i USA är att uteätandet är på ett helt annat sätt än hemma. Man äter ute mycket oftare hela familjen, man stannar inte så länge och det är inte en sån stor grej runt det. Det finns fler ställen som är gjorda för familjer – här hemma är det lite sisådär med det och man hamnar på ställen där det ändå kan bli fel även om barnen sitter som tända ljus. kram

    • Reply
      Annika
      22 oktober, 2015 at 09:51

      Det är ju precis det jag skriver, att man inte kan dra landet över en kam. Det är olika som natt och dag, även inom samma stat. Olika från kommun till kommun inom samma stad.
      MEN på det stora hela är det nog så att uppfostran av barn på det allra flesta (medelklass, märk väl) ställen ÄR mycket mer strukturerad än hemma. Föräldrarna är inte rädda för att sätta ner foten. DET vågar jag påstå efter 22 år på heltid i USA. Samt att ju rikare kommun, desto bättre skolor, hemskt men sant.
      På min egen blogg skrev jag senast i onsdags ett inlägg som delvis handlar om detta.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.