SEDAN TONÅREN HAR JAG KÖRT PÅ I HÖGT TEMPO

 

Har rusat fram i tillvaron

Sedan tonåren har jag kört på i 180. I sisådär 35-40 år alltså. Under rätt korta perioder har jag ”bara” jobbat heltid. Har oftast gjort nåt mera. Pluggat halvtid. Pluggat heltid. Skött ekonomin på diverse företag. Engagerat mig i föreningar. Alltså lite smått och gott samtidigt som jag jobbat heltid, tränat, fixat fester och roddat stor del av hus, hem, ungar och ekonomi. Mitt normalläge har varit att ha snabbt rörelsemönster och leverera snabbt och effektivt.

 

Energin har funnits och det har varit roligt

Jag har tyckt att det varit roligt. Och jag har haft energin. Kroppen har verkligen inte givit mig några signaler på att den inte tyckte tillvaron var okej. Ända till ganska nyligen. Då kände jag mig lite trött och taggade ner lite.

 

Jag började vistas mera ute i naturen och fick återhämtning där.

 

Kraschen blev ett faktum

I höstas fick jag sen problem att äta och sova, men fortsatte jobba. Då taggade jag ner ännu mera och jobbade en del hemifrån för att få det lite lugnare. Det räckte tydligen inte. Det var försent. Kraschen var ett faktum. Jag blev sjukskriven och gick oändligt många promenader ner till sjön och bara var. Och jag tränade försiktigt på gymmet varvat med löprundor.

 

Och sedan dess har jag hunnit skilja mig och flyttat. Nu håller jag på att skapa ett annat jag för att inte trilla dit igen. Små små situationer för att nöta in ett nytt sätt att vara. Mera om vad jag gör och hur jag tänker kommer senare. Kanske kan jag inspirera nån annan att tänka nytt.

Må bäst!