I förra veckan lurade jag ut dottern på en promenad. Fast egentligen var det inte så att jag lurade henne på nåt sätt. Jag frågade om hon hade lust med en prommis och det hade hon.
Som så många andra dagar den senaste tiden så har vi haft en fantastiskt vinterväder. Det händer att jag tar en löptur ensam, eller en promenad ensam. Kanske får jag med mig Andreas. Eller som härom dagen då jag fick med mig dottern.
Det hade varit ganska många dagar med många minusgrader, men just den här dagen så hade det krupit närmare nollan. Solen värmde. På sina håll hade den till och med kunnat smälta snön.
Bäcken rörde sig stilla.
Vi närmade oss de här kompisarna. Så fort vi stannade och jag satte mig på huk för att fota så om de rusandes. De är förmodligen vana vid att få mat från folk. (Människoföda är tydligen inte är så bra att ge dem, har jag hört. De kanske brukar få fågelmat, vad vet jag).
När de insåg att de inte skulle få nåt av oss så la de sig platt ner och surade. Eller nåt.
Vi pratade om jobb, framtiden och om ditt och datt.
Fortsatte på vår tur runt Vattenparken tills vi kom tillbaka till hennes bil och det var dags för mig att fortsätta jobba. Så mysigt att få umgås en liten stund. Extra värdefullt these days!
Må bäst!
No Comments