Jag kan gå igen! Jag slipper hoppa fram. Igår föll domen på ett återbesök på ortopeden. Jag har varit galet nervös för om det skulle behöva opereras eller ej.
Jag har varit sjukt nervös inför det här mötet. Inte för att opereras utan mera för att det kändes som att det var så mycket som stod på spel. En operation skulle kanske leda till att jag skulle få ha gips på min egen sons bröllop. Jag är galet beroende av hjälp med nästan allt. Det är varmt och svettigt. Det går inte att duscha så enkelt. Och jag kan inte heller bidra fysiskt på mina föräldrars lantställe.
Nu har jag kämpat med ett kalkgips, som inte fick sättas ner i golvet, i 2,5 vecka. Totalt ska det vara 6 veckor gips. Om jag skulle opereras så skulle de där 6 veckorna börja om igen.
Återbesöket var på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag pratade med ortoopedmottagen innan och fick tillstånd att åka sjukresetaxi hemifrån Enköping. Och jag fick veta att jag skulle få hjälp med rullstol fram till mottagningen. Skönt att låta äldsta sonen slippa åka från Bromma för att hjälpa mig i flera timmar. Han var egentligen beredd på att göra det, men det behövdes alltså inte.
Allt flöt på väldigt bra. Blev hämtad fem minuter innan utsatt tid och jag hade sällskap av en annan tant i bilen. Vi hade en trevlig resa.
Taxichauffören gick in för att hämta en rullstol och körde mig sen till rätt ställe. Inte helt enkelt att köra rullstol, och samtidigt hålla reda på två kryckor, när man inte är van.
Först klippte de upp gipset på ett ställe. Konstaterade att det såg fint ut eftersom det inte va så svullet. Det bådade visst gott inför en eventuell operation. Jag tyckte det såg förskräckligt ut, men de har väl sett betydligt värre antar jag.
Sen blev jag skjutsad till röntgen. Jag var i god tid så jag hann fika lite av min medhavda matsäck. Jag hade fått veta att väntan på läkare sen kunde ta flera timmar, så jag hade utrustat mig med både fika och dator. 🙂
Jag gjorde sen en så kallad belastningsröntgen. Jag stod på en platta och skulle belasta det skadade benet. Det gick hur bra som helst. Jag kunde till och med stå på ett ben. Det skadade benet. Helt otroligt. Tänk vad fort det kan läka. Knappt tre veckor efter brottet så kan jag stå på benet. Jamen jag är ju ändå snart 59!
Skitsnygg solbränna! 🙂 🙂 Jaja, det jämnar snart ut sig.
Från röntgen till mottagningen hade jag sen inte möjlighet att få hjälp. Jag lyckades få till kryckorna på rullstolen och rullade iväg lite sakta. Det var mest ovant, men ändå rätt roligt på nåt sätt.
Där låg jag på läkarrummet på traumasnabben, som det hette, på ortopeden och väntade sen. Trots att det heter ”snabben” så var det här det kunde vara timmar av väntan. Men det gick fort. Läkaren kom, bad mig berätta vad som hände, sa att röntgenbilderna såg bra ut och att jag skulle få en så kallad ortos, eller walking boot.
Ja, så här ser den ut. Ni har säkert sett en sån förut. Ett klumpigt och tungt monster, men jag är så glad! Jag inte bara kan gå igen. Jag ska gå för att träna. Lite försiktigt till en början. Och jag har fått ett träningsprogram som jag ska köra 2-3 gånger per dag.
Så lättad över att jag kan gå igen! Så lättad över att det inte blir operation! Så lättad över att jag kan ta av stöveln emellanåt. Så lättad över att kunna duscha lättare! Så lättad över att kunna bidra i tillvaron!
Just nu känns det som om jag skulle kunna springa ett maraton. Om än ett väldigt stapplande lopp 🙂 Men nä, jag lovar. Jag ska ta det väääääldigt försiktigt och noggrant följa instruktionerna, för det här var ingen rolig ”resa”!
Må bäst!
No Comments