Bilkyrkogården i Småland på Kyrkö Mosse var verkligen ett speciellt ställe väl värt ett besök. Fascinerande plats och livsöde bakom. Vi besökte mossen då vi var på väg hem från Karlskrona.
Vi funderade på om och vad vi skulle se på vägen hem från Blekinge. Det är ju ändå 50 mil mellan Karlskrona och Enköping så vi är inte där jätteofta. Kul att passa på att se nåt i krokarna. En sak poppade upp ur mitt minne. Jag hade läst om en galen bilskrot i Småland hos Freedom Travel för ett par år sen. Jag sökte fram stället på google maps för att kolla om det var en lång omväg. En timmes omväg bara. Vi körde dit.
Historien om Åke på myren
Åke föddes 1914. Han var ett av sex barn och fick tidigt ge sig iväg för att jobba som dräng. När han var dryga 20 år lyckades han köpa myrmark. Han hade kommit på att man kunde tjäna pengar på torv, som vid den tiden blivit populärt. Han var dessutom väldigt teknisk och byggde allt han behövde. Till en början hade han bara en spade som han grävde upp torvbitar för att lägga på tork. Allt för hand. När torvbitarna torkat var de stenhårda och han ville sälja det hett eftertraktade ströet. Men det var ett hårt slit med att få isär bitarna.
Han konstruerade och byggde sig en torvfabrik att ha till sin hjälp. Han använde sig av gamla bildelar för att konstruera. Det även var ett slitsamt göra att både gräva och få torven till fabriken såklart. För att underlätta byggde han en egen järnväg mellan mossen och fabriken för att transportera torvbitarna. Och för att slippa pendla till jobbet, så att säga, byggde han sig ett hus på myren i skogen, intill fabriken.
Under efterkrigstiden hade många familjer bilar. När bilarna var trasiga så kördes de ut i skogen helt enkelt. Åke såg till att samla in mängder av bilar. Han tömde dem på olja och bensin, plockade bort batteriet och såg till att det inte hamnade i naturen. Och han plockade isär del efter del. Vissa delar använde han själv till sina konstruktioner och vissa delar sålde han. Han var verkligen en föregångare när det gäller återvinning!
En fotograf på Smålandsposten fick nys om denna skrot och fick möjlighet att dokumentera Åkes liv. Sen kom radio och tv och Åke blev ”världskändis”. Eller iallafall väldigt poppis både bland bilbyggare och turister.
Givetvis fick även kommunens miljö- och byggnadsnämnd upp ögonen och förfasade sig. Det blev krav på bortforsling mot vite. Det var ju lite ”halvsvårt” för Åke att vid 84 års ålder, då boende på äldreboende, att leva upp till det. Och framför allt hade han inte råd att betala beräknade 100 000 kr att forsla bort allt.
Det blev många turer mellan gubbar och tanter på kommunen, länstyrelsen, regeringen och lekmän. Vissa tyckte det var förskräckligt medan andra tyckte det var konstverk som skulle bevaras. Som ni förstår så landade det till sist i att det skulle bevaras. Åke dog vid 86 års ålder. Här kan ni läsa en mycket välskriven historia om Åke med mera detaljer.
Besöka bilkyrkogården i Småland
Det var lätt att hitta till själva parkeringen för skroten via google maps. Och jag hade sett på nån sida om att man skulle ha grova skor eftersom man kunde bli blöt. Några såna skor hade vi inte med oss under denna resa så vi tog tofflor och chansade på att det skulle funka. Mitt på parkeringen fanns en skylt (första bilden här ovan). Rakt bakom skylten fanns ett par stigar. Vi, och ett par sällskap till, började gå. Vi gick och gick. Inga andra människor och inga skyltar sågs till. Vi började fundera på om vi gått rätt.
Till sist stannade vi och jag surfade in på Freedom travels inlägg för att se om de skrivit några detaljer. Jodå, såklart de hade. De nämner en bred grusgång kantad av bildäck. Hmmm, inte mycket till grus och däck där vi gick inte. Jag ska aldrig mer göra någonting utan att surfa in till Peter och Helena, kändes det som där och då 🙂
Väl tillbaka på parkeringen såg vi oss omkring. Jodå, där bakom en inbackad husbil i parkeringens vänstra ände, fanns grusgången. Liiiite skillnad att gå där!
Och däcken längs vägkanten hittade vi också. Nu var vi äntligen på rätt väg.
Bilvrak eller konstverk i skogen
Efter kanske ett hundratal meter började de första tecknen på vad man skulle få se.
Ju längre vi gick desto flera bilkarosser längs gången och inåt skogen.
Det var tydligt hur naturen så sakteliga börjar ta över.
Det ska visst finnas närmare 150 objekt på bilkyrkogården i Småland. Det kan säkert stämma för det var bilvrak, eller konstverk, beroende på hur man ser det, ööööverallt!
Jodå, även Åkers hus finns kvar. Han byggde det själv och isolerade såklart med torv i väggar och golv.
Huset var på hela 12 kvadratmeter och innehöll nog allt han behövde. Tyvärr är det ju rätt förstört, men man får ändå en känsla för hur det kan ha sett ut.
Det här stället måste vara vida känt. Vi såg bilar från Tyskland, Danmark, Norge, Nederländerna och Frankrike. Coolt!
Dålig bild, men ändå lite rolig. Ännu ett tecken på att naturen tagit över. Ett träd har vuxit upp genom ett bildäck!
Vi strosade runt där en stund i den ljumma julisöndagen. Konstaterade att vi tyckte det var värt en timmes omväg. Man kan ju ha åsikter om miljöförstörelse eller tycka att det inte är så farligt, såklart. Men oavsett så är det fascinerande!
Må bäst!
No Comments