SEDAN TONÅREN HAR JAG KÖRT PÅ I HÖGT TEMPO

 

Har rusat fram i tillvaron

Sedan tonåren har jag kört på i 180. I sisådär 35-40 år alltså. Under rätt korta perioder har jag ”bara” jobbat heltid. Har oftast gjort nåt mera. Pluggat halvtid. Pluggat heltid. Skött ekonomin på diverse företag. Engagerat mig i föreningar. Alltså lite smått och gott samtidigt som jag jobbat heltid, tränat, fixat fester och roddat stor del av hus, hem, ungar och ekonomi. Mitt normalläge har varit att ha snabbt rörelsemönster och leverera snabbt och effektivt.

 

IMG_8166

Energin har funnits och det har varit roligt

Jag har tyckt att det varit roligt. Och jag har haft energin. Kroppen har verkligen inte givit mig några signaler på att den inte tyckte tillvaron var okej. Ända till ganska nyligen. Då kände jag mig lite trött och taggade ner lite.

 

IMG_8129

Jag började vistas mera ute i naturen och fick återhämtning där.

 

IMG_8149

Kraschen blev ett faktum

I höstas fick jag sen problem att äta och sova, men fortsatte jobba. Då taggade jag ner ännu mera och jobbade en del hemifrån för att få det lite lugnare. Det räckte tydligen inte. Det var försent. Kraschen var ett faktum. Jag blev sjukskriven och gick oändligt många promenader ner till sjön och bara var. Och jag tränade försiktigt på gymmet varvat med löprundor.

 

IMG_8166

Och sedan dess har jag hunnit skilja mig och flyttat. Nu håller jag på att skapa ett annat jag för att inte trilla dit igen. Små små situationer för att nöta in ett nytt sätt att vara. Mera om vad jag gör och hur jag tänker kommer senare. Kanske kan jag inspirera nån annan att tänka nytt.

Må bäst!

Det här inlägget postades i hälsa & uteliv. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till SEDAN TONÅREN HAR JAG KÖRT PÅ I HÖGT TEMPO

  1. Så fint du skriver och berättar. Vad bra att du delar med dig, för det är nog många som lever på som du har gjort. Inget ovanligt alls. Så skönt att du kommit till insikt och börjat hitta ett nytt sätt att leva ditt liv på. Ta hand om dig och var rädd om dig!
    Kram/Maria

  2. Camilla skriver:

    Fint skrivet, och jag känner igen mig lite för mycket i det där med högt tempo… Men försöker varva ner. Nu ska jag dessutom jobba med (bl.a) stressade och sönderstressade personer som patienter så det gäller ju att se över sitt eget liv också…
    Gillar denna film som jag hittade häromdagen, länk genom min blogg: http://aktivadagar.com/2017/february/kortfilm-utmaningen-en-film-om-den-sjuka-jobbstressen.html
    Det är galet hur det blivit, och det är så lätt att snurra med.

  3. Maria Björkman skriver:

    Jadu, vi är nog några stycken. Högpresterande kvinnor vars kroppar plötsligt säger STOPP! Jag bloggar då och då om min resa tillbaka, och har samlat dessa inlägg på en egen sida på bloggen: http://mariabjörkman.se/min-resa/

    Jag resonerar som du – kanske hjälper min berättelse någon annan.

  4. Ekenäsliv skriver:

    Ibland är en större förändring just det som krävs.
    Men gudarna ska veta att det krävs ett enormt mod att våga bryta invanda mönster och tänka nytt.
    Jag är ändå av den sorten som tror på förändringar och att de gör oss till medmänniskor med större perspektiv.
    Livet är inte svart eller vitt, ej heller en Pretty Woman film.
    Ibland måste man trilla djupt för att sedan sakta ta sig uppåt och i 99,9 % av fallen komma ut som en mycket starkare människa.
    Jag tycker att det är jättebra att du delar med dig av din resa, jag är helt övertygad om att det hjälper många här ute <3
    Ha en riktigt fin fredag och helg!
    Varm kram Anna

  5. FREEDOMtravel skriver:

    Så himla fint att du berättar! Jag är nog lite som du varit, rusar fram i högt tempo. Kan också ”trilla dit” förstås och tänker på det ibland, men när man är uppe i högt tempo är det svårt att veta hur man trappar ner 😉

  6. Maria skriver:

    Vad bra att du vill skriva och berätta. Många är vi kvinnor som bara kör på och tror att vi ska hålla hur långt som helst. Så går vi totalt i väggen. Bra att berätta kanske någon stoppar i tid.
    Jag följer din resa.
    Varma kramar
    Maria

  7. Pingback: UTMANAR MIG SJÄLV ATT BLI ETT ANNAT JAG - Gott för själenGott för själen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *