BAKSLAG I ÅTERHÄMTNINGEN

 

Japp, så kom det då. Bakslaget. Det som alla säger är så vanligt. Jag som trott att jag varit så pigg, stark och snart skulle vara på banan helt. Jag som trodde att jag skulle gå upp på 75% på måndag.

 

IMG_8863 IMG_8865

Jag bjöd hem en vän igår till efter arbetsdagens slut. Eftersom jag inte ville stressa mig med att laga mat så bjöd jag på hämtlunch. Sen gick vi ut på en vandringstur runt dyarna. Pausade med fika, pratade och tog det lugnt.

 

IMG_8870

Vi höll på att blåsa bort. Det blåser rätt ordentligt när det går vågor på ån, som min vän sa.

 

IMG_8869

7,5 km senare var vi tillbaka inne och fikade igen. Sen drog vi 2-3 km till i Vattenparken. Lugna och mysiga fyra timmar senare åkte hon hem. Sen var jag slut som artist, tydligen. Inte i kroppen, den verkar orka bra. Men i skallen. Såååå trött. Jag blev så knäckt då jag insåg att jag har en bra bit kvar! Och knäckt när jag var tvungen att avboka lördagsförmiddagens planerade vandringstur med ett gäng i Uppsala. Måste avboka för att spara på krafter i skallen till eftermiddagens födelsedagskalas. Inser att jag måste avboka en del av nästa helgs planerade aktivitet också. Måste vara smartare än mig själv helt enkelt och tänka efter före. Det räcker inte med att känna efter under tiden. För det gjorde jag verkligen igår och sa faktiskt att det nog tyvärr var dags att bryta. Men då var det för sent. Det gick ju så bra förra fredagen på Vildmarksmässan?! En lärdom till i min utmaning att utvecklas helt enkelt.

Gick och la mig tidigt och idag har det känts bra. Och jag mår ju faktiskt bra och är glad och så. Det är bara det att jag blir trött fort och har dåligt närminne. Och ledsen över att jag inte kan göra allt jag vill!

Nu är det snart dags att göra sig i ordning för att åka till f d svärfars 80-årskalas.

Må bäst!

Det här inlägget postades i hälsa & friluftsliv. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till BAKSLAG I ÅTERHÄMTNINGEN

  1. Lanclin-Linnea skriver:

    Jag vet precis hur det är 🙁 Det är galet frustrerande att se alla tåg man förut hoppade på i farten köra förbi för att man antingen inte orkar hoppa på eller vet att man inte kommer att orka det som det leder till. Det var (är fortfarande) det allra svåraste för mig men jag har långsamt lärt mig att det trots allt kommer många fler tåg när jag har vilat klart. Jag lyckas fatta det typ 2 av 10 gånger nu så jag har kommit en bit iaf 😉

  2. Anneli skriver:

    Ta hand om dig! Jag brände ut mig totalt 2014 och kunde inte ens stå upp. Läkarna ville sjukskriva mig i ett år. Jag hade ingen kortisol i kroppen längre efter en lång tid med alldeles för högt adrenalinpåslag på grund av ständig stress (som jag förnekade eftersom jag är en duktig, ambitiös och högpresterande flicka) bi-njurarna sade upp sig helt enkelt. Efter ett tag tycktes jag känna att jag återfått energin och satte igång med livet igen, i full fart framåt. Jaaa! Jag klarade mig! Tänkte jag, men icke. Jag gick in i väggen igen och blev sjuk med blödande små sår i hårbotten och på benen, och en läkare talade strängt om för mig att det tar minst lika lång tid att komma tillbaka som det tog att ta sig in i utbrändheten, och jag hade enligt läkaren hållit på i många år utan att lyssna på kroppen. Så var försiktig. Mycket handlar om hjärnans funktion och den ändras vid stress och kan skadas för alltid om man inte tar sin situation på fullaste allvar. Själv, så här några år senare är jag ännu inte fullt återhämtad vad gäller energinivå och jag har dessutom lagt om livet lite.

    Ta hand om dig!

    Kram, Anneli i Dalarna

    • Lena skriver:

      Ojoj, det där lät riktigt allvarligt. Jag har förstått att jag måste ta det på allvar, men det är så frustrerande när jag mår bra i övrigt! Men, jag övar och övar 🙂

      • Anneli skriver:

        Hej Lena,

        Det är precis det som gör situationen jobbig, att man mår så bra i övrigt. Detta gör också att folk inte tar en på allvar, alltså tror inte på att man är sjuk och detta är även många gånger orsaken till varför många tvingas tillbaka till jobbet av Försäkringskassan. Tillståndet syns inte på utsidan, och tyvärr har folk fördomar och tycker inte att folk som är sjukskrivna skall gå på gym, skogspromenader, teater, restauranger eller göra något vanligt.

        Ha det gott!

        Kram, Anneli

        • Lena skriver:

          Precis, man ser pigg och glad ut i övrigt så jag förstår om folk har svårt att förstå. Och det där med att folk har synpunkter på andra som är sjukskrivna är ju också trist. De vet ju t ex inte att min läkare faktiskt säger att jag ska göra sociala saker för att testa var gränsen går, och för att successivt anpassa mig.

  3. Karin skriver:

    Vad bra du är som lyssnar på kroppen och bokade av. Kram

  4. Maria Björkman skriver:

    Ingen lätt sak, det här. Precis innan jag läste ditt inlägg, satt jag och klurade på om det inte är dags för mig att också göra en sorts avbön i ett blogginlägg… Även jag är i en svacka just nu, och känner så förtvivlat väl igen det du beskriver. Förnuft och känsla går inte hand i hand! Jag som också har lyckan att ha en livskamrat vid min sida, känner hur tjatig och tråkig jag blir, och hur mycket oro jag skapar hos honom genom att hela tiden prata om (bearbeta) mitt mående. Och så blir även DET en stressfaktor! Verkligen smart. Not.

    Får också en verklig tankeställare av Annelis inlägg här ovan, vars läkare sa att det tar lika lång tid att komma tillbaka som det tagit att komma hit. Huvaligen. Jag har konstaterat att det är typ 25 års högpresterande jag har i ryggsäcken som nu tynger ner mig! Men nog sjutton ska det väl gå LITE fortare att tömma än att fylla den…?

    Vet du vad – vi tar varandra i handen du och jag, och stapplar oss igenom det här tillsammans!

    • Lena skriver:

      Ja, och jag har 35 års högpresterande, typ! Alltid skönt att få stöd i nån annan som precis vet hur en sån här resa kan kännas. Jag tar dig gärna i handen och stapplar vidare! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *