Hur galet tjusig kan man vara egentligen?! På väg från Gävle drog jag i handbromsen i Uppsala och tvingade ut bubbel-och snittar-innan-balen-ungar för en snabb fotoshoot .
Mellansonen och hans sambo och eftersläntrande vänner som igår eftermiddag laddade för naturvetarbalen på Uppsala slott. Vem som helst får delta, men det är främst studenter och Universitetsanställda.
De akademiska medaljerna de fått får vissa studenter som av olika anledningar ger lite extra i samband med förtroendeuppdrag. De heter Förtjänstmedalj av silvervalör. Det finns guld, silver och brons. Sonen har även en bronsmedalj. Bandet som sonen har över bröstet är Uppsala Teknik- och Naturvetarkårs ordensband, som man får köpa om man vill.
Jag hoppas verkligen att jag inte orsakade frostskador, förkylning eller lunginflammation (eller lunghinneinflammation, vilket som nu är vanligast).
Äldsta sonen och hans flickvän skulle också dit, men de var i andra änden av stan och dit hann jag inte åka tyvärr.
Må bäst!
7 Comments
Linda
24 februari, 2013 at 04:08Åhhh, vad fina dom är!!! Undrar om jag också hade fått gå på den om jag velat?
Kram Linda
Lena
24 februari, 2013 at 04:59Det hade du fått. Enligt dem så får vem som helst. Man behöver inte ens ha någon anknytning till Universitet eller studentliv. Om jag förstod det hela rätt.
Svägerskan
24 februari, 2013 at 07:31Å jösses så fina de är… Man blir så varm i hjärtat
när barnen är så där göront vackra…
creando
24 februari, 2013 at 09:49Oj, oj, oj så fint! Så roligt för dig att få föreviga något så tjusigt! Hoppas att deras bal blev sådär askungemagisk 🙂
Kramar
Tittilina
24 februari, 2013 at 10:13Så fina dom är! Åh studentbaler, det får en att längta tillbaka till stundenttiden igen.
Kram
BeA - Ett Ord på Vägen
25 februari, 2013 at 09:20Åååååå…. jag vill också…. gå på bal… – Vad är det mot en bal på slottet!! mmm…. kan förstå att mammahjärtat slog ett litet extra slag där… suck!!! Kraaam till dig Lena!
Helen Barck
25 februari, 2013 at 04:13Åh! Härligt att få göra sig sååå fina!
Stolt och glad mamma, förstår jag!
Kram Helen