Gudomligt vackra rosor från bästa maffian!
Varför är det så svårt att inte peka på alla saker som inte är ”perfekta” när man har gäster? I alla fall svårt för mig. Men jag har bestämt mig för det är ok att ha gäster även om det inte är perfekt (enligt mig). Jag tycker ju det är helt ok att komma hem till andras röra.
I fredags när maffian var på besök fick jag verkligen kämpa med mig själv för att inte säga nåt. Ursäkta att husvagnen tillfälligt stod framför ingången, att fönstren var täckta med pollen så sikten var i klass med slaget vid Lützen, att några krukor inte riktigt var färdigarrangerade, att det ska planteras en mjuk häck som insynsskydd istället för de lite udda staketen, att sofforna är tillfälliga (gåva/blocketfynd) för att se om möbleringen funkar och bla bla bla.
Känns det igen eller är jag ensam?
Må bäst!
11 Comments
Susanne
27 maj, 2014 at 06:02Leena, så ska du INTE känns, men det känns igen!!
Tyvärr är jag likadan när det gäller mig själv men inte när det gäller andra. Medans jag läser ditt inlägg fick jag tänka till vad menade hon nu, jaha det tänkte inte jag på…..?!!
Du har det så fint så <3
KRAM
Linda
27 maj, 2014 at 06:32Nehe du, ensam är du verkligen inte! Jag är exakt likadan och min kära mor likaså. 🙂
Kram Linda
Channal
27 maj, 2014 at 06:53Jag trivs bäst i hem som inte är perfekta! Det ska synas att det bor folk där! Men det är klart att man vill ha det fint när gäster kommer på besök! Men jag gillar även spontanbesök!! Då får de ta det som det är!
Kramar Anna
JennyÅ
27 maj, 2014 at 08:03Jaa! Men jag fick nog av att vara sönderstressad lagom tills gästerna kom. Jag och bästa väninnan började öva: Kom hem till oss på en pizza bland dammtussar och disk en vanlig vardag! Bara för att vi vill träffas. Befriande!
Milla
27 maj, 2014 at 08:31OJ OJ vad man känner igen sig!! Ingen bryr sig liksom alls – undrar vad det är för en slags gen det där som många av oss lyckas begåvats med? Inte alla har den, det har jag minsann sett på tvprogrammen där de åker hem och sanerar hos folk…. ;=) kram Milla
ulrica
27 maj, 2014 at 08:35Du är absolut inte ensam. Jag som inte har ett nytt hus, inga märkesinredningsprylar osv osv.. drar mig länge för att ens våga bjuda hem er, så jag vet exakt hur du känner.
Dock kan jag säga, med 100% ärlighet, att jag inte märkte något av det du skriver om, jag bara kände mig så inbjuden och kände bara att det var genuint vackert och trevligt. Fanns det en dammråtta där så var den väldigt osynlig :o).
TACK för en fantastiskt rolig och mysig kväll. Jag hoppas få chansen att testa poolen en eftermiddag istället!!
KRAM Ulrica
PS! Har totalt glömt bort ditt sms.. fixar betalning direkt i morgon när jag har dosan tillhanda *skäms som en hund*
Lena
27 maj, 2014 at 08:44Men snälla. Vad det nu än är som hindrar dig så låt det inte vinna. Om du nu skulle vilja ha oss invadera oss hemma hos dig. Hur många har så kallade märkesinredningsprylar då?! Och hur många såna kunde du hitta hos mig?!
Tack snälla du för fina ord! Och ja visst måste vi få till ett pooldopp eller två vid tillfälle.
Jaha, menar du taxipengarna sen tidigare? De hade jag glömt. Ingen fara.
Jannike - Bromans Bravader
27 maj, 2014 at 08:52Ja det där känns igen.. big time!
Märkligt ändå, och ska man bjuda hem bloggerskor blir det nog ännu värre kan jag tänka eftersom en del kan fastna på bild =).
Kram
Jannike
Den där Victoria
28 maj, 2014 at 08:29Igenkänningsfaktorn är megastor, jag är specialist på att se mitt hem med kritiska ögon när någon ska komma och hälsa på. Vi har ju dessutom ett hus med mycket kvar att göra i, så det skulle vara jättejobbigt att bjuda hem ett gäng bloggerskor med kameror i högsta hugg.
Men jag älskar vårt hus och övar på att inte vara så hård mot det, eller mot mot mig själv som inte hinner plocka överallt hela tiden.
Kram Victoria
AktivaDagar
28 maj, 2014 at 08:47Känner igen det… MEN nu försöker jag att tänka att det liksom lite är meningen att det inte ska vara så perfekt hos oss… eftersom det betyder att vi har viktigare saker för oss än ständigt hålla ordning och ha allt ”perfekt”…
Fru Sederblad
29 maj, 2014 at 07:10Jo, visst känns det igen… tyvärr…