SNART FÅR VI KRAMAS IGEN

 

 

Tänk, om bara ett par veckor så får jag krama den här donnan igen! Hon som drog till USA i augusti för att plugga. Hon som, vi upptäckte, hade utvecklats så oerhört mycket då vi hälsade på i december. Hon som läst filmproduction, editing, acting for camera, filmstudies, astronomy m m. Hon som filmat hos en megakändis i Beverly Hills. Hon som varit med i ett antal filmprojekt och ansvarat för olika saker, bl a bossat över hela set. Hon som vågat köra ett pyttelitet flygplan själv. Hon.

 

 

Jag har fått frågor/kommentarer som hur vågar du släppa iväg henne, vad modig hon är jag skulle aldrig våga, jag skulle aldrig släppa iväg min unge, vi har så tight relation så min unge skulle inte åka. 

Jag tänkte så här, typ. Vem är jag att ställa mig i vägen för hennes planer, varför skulle jag hindra henne från att uppnå den dröm hon haft sedan hon var rätt liten, jag vill inte stoppa henne från att utvecklas. Och dessutom, vad skulle kunna hända där som inte kan hända här?

Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat på Arlanda då vi skickade iväg henne i det okända. Vi visste ju då att hon skulle komma fram mitt i natten, att hon skulle möta upp nån för att få nyckel till lägenheten, att hon skulle vara först av fem i en lägenhet.

Men shit vad jag är glad att jag peppade, stöttade och handgripligen hjälpte till med alla förberedelser. Hur ont det än gjorde. Det här är så klart en upplevelse för livet för henne, en hävstångseffekt i utveckling, hon har fått vänner över hela världen, lärt sig massor om filmproduktion och social kompetens, och en bra merit i cv’t.

Som det verkar nu så kommer hon inte att åka tillbaka i höst. Hon längtar hem och vill jobba. Dessutom är inte valutakursen den roligaste just nu. Kanske åker hon igen i framtiden.

Och snart. Snart får vi kramas igen!

Må bäst!