DÄR SOM SÄDESFÄLTEN BÖJA SIG FÖR VINDEN

 

Det är höst, vänner. Årets första höstmånad är här. Och jag är INTE beredd. Som vanligt. Jag är aldrig beredd när hösten kommer. Älskar ju sol och värme.

När som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Som det heter i visan.

 

Den texten passar ju lite extra bra till de här bilderna när jag tänker efter. Förutom att det blåste så sädesfälten faktiskt böjde sig hit och dit, så är de nämligen tagna då vi var hos mamma och pappa på landet, som jag skrev om här. Texten är som sagt rätt passande, så när som på att det inte finns nån grind och så när som på att det inte riktigt är pappas barndomshem. Det ligger några hundra meter därifrån.

 

Men nu var det ju varken om hösten eller en gammal visa från början av förra seklet som jag skulle skriva om.

 

Jag tänkte ju skriva om hur fantastiskt vacker vår natur är. Alltså hur vackert kan ett sädesfält bli?! Det är först på senare år som jag börjat uppskatta sånt här. Jag vet inte om det beror på att jag blivit tillräcklig gammal för att se det eller om det beror på att bloggen gjort så att jag stannar upp oftare och faktiskt kan njuta. Jag väljer att tro att det är bloggen… 😉

Må bäst!