Jag var rätt samlad på förmiddagen, men också lite spänd på hur avskedet skulle bli. Att det skulle bli jobbigt visste jag, men inte hur jobbigt. Det blev ett vackert, jobbigt och ett lite roligt avsked. Det roliga kom i slutet.
Jag plockade upp Ulrica efter lunch. Under halvtimmen till Västerås pratade vi på om ditt och datt, men mest om vad som komma skulle. Ett farväl av en strålande stjärna.
Utanför kyrkan träffade vi på några influencers och kramades i samförstånd. Vi träffade också på några andra från vandringsnätverket och kramades i samförstånd även med dem.
Den vita kistan, vacker solosång, små minneshälsningar från vänner, Angeliqas egna dikter, en mammas avsked av sin unga dotter, ett hav av blommor. Choklad, kaffebönor och en liten kåsa på kistan.
Det brast ett antal gånger kan jag säga.
Jag hade både hoppats och våndats över om de skulle spela en av Angeliqas favvolåtar. När den ljöd ur högtalarna så fnissades det i bänkarna och tårarna rann. Och Åskmullret i slutet av låten blev som en symbolisk hälsning från henne. Så fint och lite roligt avslut.
Tack Angeliqa för allt du gav och kommer att ge!
Må bäst!
2 Comments
ulrica
8 maj, 2019 at 07:14Så himla fint du skriver, nu sitter jag här och gråter en skvätt igen, tur att dom där jädra pollengrunkorna gör att jag idag faktiskt struntade i att sminka mig på jobbet för det är ingen idé, jag ser ut som en tvättbjörn efter nån timmes gnuggande i ögonen. Jag passade på eftersom jag nästan är helt ensam på kontoret nu innan jag börjar jobba på riktigt, att starta videon och njuta lite av låten!! Tack för att vi gick dit tillsammans, det var ovärderligt <3. Kram Ulrica
Lena
16 maj, 2019 at 09:00Vilken tur att du inte hade sminkat dig. Lätt att bli påverkad när man tänker på det där! Tack själv för att du gjorde mig sällskap. Det var fint!