livet

VÄRLDEN HAR FÖRLORAT EN STRÅLANDE STJÄRNA

Friluftsintresserade har förlorat en brinnande eldsjäl.

Kvinnliga äventyrare har förlorat en fin ambassadör.

Influencer-Sverige har förlorat en god förebild.

Världen har förlorat en strålande stjärna.

Finaste Angeliqa. Efter bara dryga trettio år var det tydligen dags för dig att lämna jordelivet. En knapp vecka efter beskedet kan jag fortfarande inte förstå att det är sant. Så så sorgligt. Jag kan inte säga att jag kände dig speciellt väl. Alls. Men du gjorde intryck på mig. Precis som jag tror att du gjorde på alla som kom i din väg. I mina ögon var du en person full av liv och kärlek till din omgivning. Jag kommer alltid att minnas ditt leende. Du såg alltid alla. På riktigt. Du var nyfiken och intresserad. På riktigt. Om jag berättade nåt så tittade du på mig med intresserad ögon och sa  ”åh, vad roligt. Berätta mera!” 

Världen har förlorat en strålande stjärna
Världen har förlorat en strålande stjärna

Friluftsintresserade

Du brann för att inspirera till ett aktivt friluftsliv och sprida vandringsglädje. Genom att skapa ett nätverk i olika grupperingar möjliggjorde du att likasinnade kunde träffas lokalt. Jag vet att flera har träffat sin kärlekspartner tack vare dig. Genom sittande i TV-soffor spred du kunskap och inspiration. Trots att du var toknervös föreläste du på mässa om hikefulness och friluftsliv. Det är bara några exempel.

Kvinnliga äventyrare

Kvinnliga äventyrare – ett initiativ och samarbetet mellan dig och Morakniv blev en succé. Förstås. Syftet var att inspirera flera kvinnor till ett mer aktivt friluftsliv. Jag var med på en inspirationdag på Ängsö (mellan Enköping och Västerås). Ungefär 150 personer besökte den träffen. Jag var också med på en fantastisk helg i Åre.

Influencer

Du var en influencer personifierad. Du gick på bröllop och galamiddag i klänning och vandringskängor, för att det var du. Genom ett målmedvetet arbete skapade du ett oerhört starkt varumärke med Vandringsbloggen som bas, och kunde bli Sveriges enda heltidsvandrare.

Genom nätverk, böcker, samarbeten, föreläsningar, egen kåsa, eget kaffe, spellista på Spotify, mässor, träffar, tv-program, radio-program, poddar, you name it, spred du din mission. 

Du fick utmärkelser som Årets företagare, Årets innovatör, Årets marknadsförare, Årets… Årets…  Riktigt imponerande förebild.

Angeliqa – världen har förlorat en stjärna

Jag minns inte exakt hur vi fick kontakt första gången, men självklart var vandringen den gemensamma nämnaren. Du väckte mitt gamla intresse till liv. Du öppnade ögonen för att det faktiskt inte behöver vara så komplicerat. Du var extremt vänlig och inkluderande. Du lyckades skapa en fin alla-får-vara-med-atmosfär i dina grupper. Om någon inte skötte sig på sociala medier så satte du ner foten vänligt, men bestämt, och hotade med att skicka kaffesumpstrollet på dem. Med språklig pondus. Vem lyckas med det liksom?!

Du tyckte att alla utmaningar hanterades bäst med hjälp av mörkrostat kaffe och choklad. 

Du var en skicklig skribent. Fanns det inget bra ord att välja så hittade du på ett. Kaffesumpstroll är ett av dem. Men kanske det mest slående för dig är Hikefulness.


Ängsö naturreservat – tunneln till paradiset

Världen har förlorat en strålande stjärna. Angeliqa, du var en stjärna! Vandra i frid. Du kan väl skicka några tips på bästa lederna, sen när du testat några. <3 <3 <3

När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Må bäst!

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    Sandra Callermo
    11 april, 2019 at 07:50

    Vilket fint inlägg! ❤️❤️❤️

    • Reply
      Lena
      11 april, 2019 at 08:38

      Tack Sandra! Det kom från hjärtat och bara måste ur mig i ett inlägg! Som ett minne! <3

  • Reply
    Jonna
    11 april, 2019 at 11:23

    Exakt som du skriver, hon såg verkligen alla. Med en sån glädje och värme! Fy fan vad tragiskt detta är.

    • Reply
      Lena
      11 april, 2019 at 08:39

      Så ofattbart tragiskt! Så mycket värme och kärlek som har slocknat!

  • Reply
    Tina ME
    11 april, 2019 at 10:33

    Fint inlägg Lena! Jag vet inte vem Angeliqa är men jag förstår att hon har gjort avtryck. Så sorgligt. Jag vill också säga att vad fin din blogg är. Och en jättehärlig bild på dig i fronten. Önskar så att jag kunde ha varit med er nu i helgen. Stor karm till dig! //Tina

    • Reply
      Lena
      12 april, 2019 at 06:23

      Tack Tina! Ja hon gjorde verkligen avtryck!

      Tack! Vad gjorde man utan en Ulrica 🙂

      Du kommer att vara med oss i tankarna! Ha en fin helg!

  • Reply
    FREEDOMtravel
    12 april, 2019 at 11:15

    Så enormt sorgligt och tragiskt. Jag har inte ord. Kände inte Angeliqa väl, men träffade henne flera gånger på event och mässor, och intervjuade henne på bloggen bland annat. Upplevde henne som glad, ärlig, driftig och väldigt generös. Men jag förstår ju nu att det fanns andra bitar, som jag inte såg. Märker på mig själv att jag plötsligt känner mig osäker på andra människor runt mig. Hur vet man hur människor mår, egentligen? Vem är det mer i min bekantskapskrets om jag borde se?? Tänker också mycket kring detta med naturen. Jag har haft en bild av att människor som är mycket i naturen har hittat någon slags ro och mår bra. Jag förstår att det är en förenklad bild och att man kan må dåligt ändå. Men nu börjar jag oroa mig för människor i min bekantskapskrets som är mycket i naturen. Kan det vara för att de försöker deala med något mörker som jag inte sett? Sååå svårt att inte tänka. Känner plötsligt en oro för alla på något sätt. Väldigt sorgligt, och har svårt att förstå att Angeliqa inte finns. Var igår på ett event i en eventlokal där jag förra gången pratade med henne. Det känns bara fel.

    • Reply
      Lena
      14 april, 2019 at 09:56

      Vad fint du skriver Helena! Ja, det verkar ha funnits ett väl dolt mörker inom Angeliqa. Den här händelsen har nog väckt en hel del tankar hos oss alla. Som så mycket annat väcker det också något positivt. Så oerhört svårt att se på någon hur den mår egentligen, om personen i fråga verkligen inte vill/orkar visa. Jag tänker att man kanske kan skapa en atmosfär/känsla i olika relationer kring att det faktiskt är okej att berätta. Att mottagaren tycker att det är okej att lyssna. Att stötta.

      Jag kan själv inte se nån direkt koppling mellan inre mörker och vistelse i naturen. Jag tror att det finns bland människor av alla sorter. Men visst, naturen ger ju ett lugn. Generellt. För mig är det ett sätt att njuta, att stressa ner. Utan någon som helst koppling till psykisk ohälsa. Men visst i samband med min utbrändhet och skilsmässa kan jag ju inte direkt säga att jag mådde bra. Naturen helade mig. Även om jag aldrig någonsin ens varit i närheten av självmordstankar.

      Lite svamligt svar. Men jag ville nog bara tacka för fin kommentar och att händelsen nog kommer att leda till att många kommer att ”se” sin omgivning med lite ”djupare” ögon!

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.