HAN SVOR PÅ ATT ALDRIG ÅTERVÄNDA TILL FULUFJÄLLET

För två år sedan svor han på att aldrig mer återvända till Fulufjället. Jag hade då tagit med mig min sambo på en kanske lite väl utmanande fjällvandring för att vara första gången. När vi i juni i år återigen skulle till norra Dalarna var det han som föreslog att vi skulle tillbaka till parken.

Jag var inte sen att haka på den idén. Det var någon dag efter midsommar och den varmaste midsommarhelgen på 50 år. Vi packade och åkte tidigt. Början av leden är handikappsanpassad. Det finns trätrall på sina håll för att underlätta.

Man passerar genom orörd urskog. Det är en väldigt speciell känsla att gå där.

Så underbart vackert med orörd skog!

Lite här och där får man hjälp av en trälagd gång, som sagt. Det är så charmigt att de ändå bevarar naturen som den är när det går. Som här när de låtit en trästock bli en del av gången.

Vi knatade vidare och njöt av bäcken som är en följd av Njupeskär, Sveriges högst fritt fallande vattenfall. Fallet finns bara ett par kilometer in på området från huvudentrén.

Strax innan fallet pausade vi vid en liten raststuga med dass och grillplats. Eftersom det var grillförbud så åt vi bara kall mat. Efter en stunds vila så började vi bestigningen av fjället. Här är en bit upp.

En liten sträcka får man hjälp av trappor.

Härligt att komma upp på höjden en bit. Där nere på andra sidan vattnet syns en brun byggnad som rymmer Naturrum. Som är en typ av utställning och turistinformation. Lite bortanför den finns parkeringen.

Morgonen började med långbyxor. Skönt att ha så kallade zip off-byxor som man kan ta av byxbenen på så det enkelt blir shorts. Jag är extra bekväm så jag låter benen bara åka ner längs benen. De hänger upp sig bra på kängorna så det är ingen fara att de släpar i marken. Lätt att ta på om det blir kyligt eller mycket mygg. Värmen var det ingen fara med. 24 grader högst uppe på fjälltoppen visade det sig senare.

Det går inte att beskriva i ord den där känslan när man blickar ut över fjäll och skog. Lyssnar på tystnaden och bara andas.

Vi gick vidare längs den upptrampade stigen.

I år var det riktigt mycket snö kvar längs fjällsluttningarna.

Lite märklig känsla när man går på snö i shorts och tisha.

En bit efter att vi passerat stigen mot världens äldsta träd så bröt vi för en stunds fika. Där på andra sidan sjön finns Rösjöstugorna, dit vi gick efter stoppet. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Efter besöket vid stugorna vände vi neråt mot bilen igen.

Då vi var i Fulufjällets nationalpark förra gången så svor Andreas som sagt på att aldrig mer återvända. Han tyckte det var riktigt jobbigt då vi besteg toppen. Egentligen vet jag att det mest skulle låta lite och att han i ärlighetens namn tyckte det var riktigt härligt också.

Det måste ju vara så att han tyckte det var härligt eftersom han föreslog att vi skulle åka tillbaka. Och nog är det härligt! Riktigt härligt!

Här kan man läsa om när jag var där för första gången, ensam. Kommer vi att återvända till Fulufjället igen då? Alldeles säkert. Nån gång.

Må bäst!