GRÖVELSJÖN SLOG MIG I MAGEN – IGEN

Grövelsjön slog mig i magen så snart vi kom förbi slyn och ut på hängbron vid Sjöstugan. Vi hade varit i området för nåt år sedan och ville tillbaka för att ta en annan tur denna gång. Här kommer ett långt inlägg om dagsturen Silverfallet och en magisk kväll.

Grövelsjön slog mig i magen – första känslan

Ni fattar känslan när man får se den här vyn va’?!

Tidigt på söndagsmorgonen efter midsommardagen lastade vi in våra fullproppade ryggsäckar och drog iväg från den hyrda stugan i Idrefjäll. Det var varmt och himlen bjöd på växlande molnighet. Trots att vi befann oss rätt långt norr ut, med våra mått mätt, så kunde vi ha shorts och linne redan på morgonen.

Silverfallet – en kort dagstur

Förra gången valde vi att gå turen Sjöhöjden. Det kan man läsa om här. Denna gång hade vi siktat in oss på den lite kortare turen Silverfallet.

Vi parkerade vid Sjöstugan, som ligger nära STFs fjällstation, och tog sikte på leden i riktning mot fallet. Ryggsäckarna var ordentligt tunga. Trots att vi hade bilen nära där vi skulle tälta så bar vi med oss det mesta bara för att känna på hur det skulle kännas att gå i några dagar.

Jag hade läst på på Grövelsjöns hemsida för att få tips på turer och jag hade frågat på några vandringsforum på Facebook om just Silverfallet-turen var stenig. Någon svarade att det inte var mer stenigt än nån annan tur. Men nja, i kanske en kilometer var det som på bilden. Och nog kallar jag det för ”rätt stenigt” iallafall. Det kändes skönt att vi hade stavar att stötta oss med.

Efter cirka 3 km, enligt gps’en, kom vi till den här rastplatsen. Där fanns bord, grillplats, vindskydd och dass. Perfekt. Vi passade på att fika och ta på oss regnkläder eftersom det hade börjat regna lite. Här fanns en skylt som sa att det var 1 km till Silverfallet. Hmm, vi hade alltså gått 3 km och det var 1 km kvar. Det var alltså 4 km enkel väg, trots att informationen sa 6 km fram och tillbaka. Hmm, annorlunda matematik tydligen.

Vi knatade vidare. Snö finns det här och där i området. Smutsig snö. Det blir rätt tydligt hur mycket luftföroreningar det finns när snön är svartprickig mitt i ingenstans i fjällvärlden! Blä!

Efter en bit längs turen insåg vi att ledmärkningen hade upphört så vi var lite osäkra på om vi borde ha svängt nånstans. Det är lätt att missa eftersom man måste titta neråt så mycket. Vi fortsatte ändå längs den upptrampade stigen eftersom vi trots allt hörde ljudet av forsande vatten allt starkare. Efter en stund kom vi till det som vi antar var Silverfallet (skylt saknades). Vi var fortfarande lite osäkra eftersom det inte heller var så stort. Det dök upp ett annat sällskap så vi passade på att fråga om det var Sjöfallet och om de kände till om det var bäst att vända tillbaka eller fortsätta en rundslinga. De tipsade om att fortsätta.

Eftersom det skulle vara mindre stenigt så valde vi det. Sträckningen går en bit längs norska gränsen (ser ni de små vita staketstolparna? Det är gränsen). Molnen började torna upp sig mera, även om det slutat regna just då, och det mullrade i bakgrunden.

Vi knatade på längs den lättvandrade leden. När vi kom ner en bit närmare sjön igen så stannade vi till för en kort fika. Jag kan meddela att saffransbröd är lika gott längs en fjällsluttning i juni som framför en brasa i december 🙂 🙂

Efter närmare 8 kilometers vandring i sol och regn om vartannat var vi åter tillbaka till hängbron. Där finns en stor plan yta intill ett vindskydd vi sjön. Vi slog upp vårt nya tält. Det är det röda som syns på bilden. Där sitter också jag vid strandkanten och tar lite vatten.

Ser man bara till att ta vatten som inte är stillastående och är klart så funkar det troligen att dricka. Vill man vara på den säkra sidan så kan man koka vattnet, eller rena det genom ett filter, innan man använder det.

Det är en väldigt stor och plan yta intill vindskyddet, där det får plats många tält utan att trängas. Vi hade sällskap av tre till tält, vars ägare vi knappt märkte nåt av. Fantastisk utsikt från tältet!

Den här bilden tycker jag så mycket om. Den säger så mycket. Klockan är strax efter 18, det är näst intill vindstilla, tråkvädret drog förbi och kvällssolen gav oss ett magiskt sken. Andreas sitter och filosoferar över något strax innan vi började med maten. Så rofylld bild!

Här fotar jag till höger om vindskyddet, mot hängbron.

Vi gick bort till Sjöstugan, några hundra meter, för att köpa ved till brasan. 90 kr för en säck.

Eftersom vi hade bilen parkerad så pass nära tältet så kunde vi lyxa med att ta murikkan med oss och lite lyxigare mat än turmat. Vi hade förkokat tärnad färskpotatis i 10 minuter hemma i stugan innan vi åkte på morgonen, vi hade ett fryst paket renskav, ostronskivling, broccoli, sparris, lök, paprika, grädde. Vi hade lagt grädden tillsammans med renskavet och lindat folie runt. Det höll sig fint över dagen.

Ja, vad säger man. Bland de bästa middagarna jag ätit var det iallafall. Den känslan!

Vi hade också lagt en chokladkaka i foliepaketet. Chokladen tillsammans med äppelbitar och godisbilar (de lite större som man kan grilla) fick ligga på glöden en stund för att smälta. Men nja, bilarna blev mest en klibbig klump. De funkar nog bäst på grillspett. Men gott var det ändå. Och känslan blev såklart lite extra med dessert till middagen.

Det var väldigt varierande väder under dagen, kvällen och natten. Sol, moln och regn om vartannat. Den här bilden är tagen 20.30. Ljuset är fortfarande så vackert, men det hade nyss varit mulet. en timme senare borstade vi tänderna och gick bort till dasset vid parkeringen och kröp sen in i tältet. Strax senare blåste det upp ordentligt och tältet fick bekänna färg på natten. Det fullkomligen vräkte ner. Vi blev inte det minsta blöta, men lite av det som låg i förtältet blev det. Ja, vi är fortfarande orutinerade 🙂

Regnet var en liten parentes. Vi fick en trevlig dag och en fantastisk kväll. Magisk, rent av! För att inte tala om morgonen efter… Det kan du läsa om här. Grövelsjön slog mig i magen. På ett bra sätt alltså 🙂

Må bäst!