Min inställning är oftast att omöjligt är möjligt tills motsatsen bevisats. Så trist att döma ut något som omöjligt innan man ens försökt. Igår fick jag belöning för den tanken.
Förra gången vi grävde så dök det upp en jättefin stor sten som jag ville behålla. Vi ställde den upp till en början, men jag var inte riktigt nöjd med det. Nu när vi hade maskinen hemma så ville jag att vi skulle lägga den ner.
Stenen puttades omkull med grävmaskinen i fredags kväll, men hamnade lite tokigt. Den plana ytan lutade liksom bortåt. Inte lika fint som jag hade i huvudet. Jag försökte få Andreas att vrida stenen lite så den skulle ligga bättre. ”Det är ooooomöjligt. Det gåååår inte med den här lilla maskinen. Stenen är för stor”, var svaret jag fick. Jag som inte gärna vill ta nej som ett svar tänkte ”jaja, han får väl sova på saken så försöker jag imorgon”
Igår jobbade vi på som tusan och körde ner ungefär 2,5 ton schaktmassor till Återbruket. Medan Andreas lastade kärran med grävmaskinen så plockade jag ur stenar och la för sig, och fördelade ut jorden jämnt på kärran. Sen åkte vi ner och skyfflade av. Vi hann bara fyra vändor innan de stängde. Det tog tid att lasta framför allt. Så otroligt mycket småsten och tegelstenar i jorden plus att han måste vara så försiktig med skopan mellan tuijaplantorna.
Dottern var här en stund och hjälpte oss att plocka nergrävda tegelstenar från torpet vi rev, så att de inte skulle hamna i kärran. Värdefull hjälp.
När de stängt på Återbruket, och vi skulle avsluta grävningen. drog jag på charmoffensiven och frågade snällt om han inte kunde prova lyfta stenen liiiiite bara så jag skulle kunna kasta under småsten och palla upp.
Han testade och det blev ganska bra. ”Bara liiiite till”, frågade jag. Nytt försök och jag kastade under flera stenar. Bam, där satt den. Den ligger så perfekt nu! Det ser inte mycket ut för världen där just nu, men det kommer att bli så bra med växter runt omkring. Jag sa ju det, omöjligt är möjligt tills man testat att det faktiskt inte funkar!
Må bäst!
No Comments