BENBROTT – JAG LYCKADES MED DET OMÖJLIGA

Jahapp, då har man fått ett benbrott då. Nån gång ska väl vara den första med allt. Men jag lyckades få till ett benbrott på vårt eget trädäck. Det borde vara omöjligt. Typ!

Det var i lördags det hände. Vi hade haft vårpremiär för trädgårdsarbetet och skulle precis äta när det hände. Jag slog i tårna och trampade snett på trädäcket och vred till reflexmässigt. Visst gjorde det lite ont, men det blev inte svullet eller blått under kvällen. Men matlusten försvann i ett nafs. Kroppen reagerade väl.

Andreas rotade fram ett par gamla kryckor så jag kunde skutta runt. Dagen efter gick det bra att åka på syrrans kalas, även om jag kröp uppför deras trappa och åkte på rumpan ner. I måndags tyckte jag till och med att det kändes så ok att jag haltade runt utan kryckor till stor del. Visst gjorde det lite ont när jag lyfte på foten, men det funkade.

I tisdags morse, två dagar efter olyckan, var det inte lika kul. Då var det svullet och blått. Men jag jobbade på som vanligt (hemifrån) och körde till nagelsalongen mot kvällningen. Jag insåg att det nog var idé att åka till akuten för att kolla av läget och förför allt få veta hur jag skulle göra för att läka ihop bäst. Men jag åkte hem först. Duschade och vi åt middag.

Vid 19.30 checkade jag in på akuten och fick veta att det var lång kö. Extremt lång, la hon till. Suck! Men jaja, det är bara att hacka i sig. Men sen rullade det på rätt bra. In i ett rum för första undersökning och bedömning, ut i väntrummet igen, in i ett läkarrum. Läkarundersökningen tog typ 30 sekunder (men han gav ändå ett lugnt och seriöst intryck). Kläm kläm ”Jag tror att det är en stukning eller ledbandet. jag remitterar dig till röntgen så ses vi här om en stund. ”. Väntrummet igen, åka rullstol till röntgen, direkt upp på bristsen, åka rullstol tillbaka till väntrummet. Hoppa i rullstolen igen och in i ett rum längre bort…. jag såg en skylt… ”…gips…”. Va’, ska jag bli gipsad? ”Läkaren kommer snart och berättar vad röntgen visade”, fick jag till svar.

Jag och läkaren var lika förvånade över att det var ett benbrott. ”Ska man inte ha ondare då”, frågade jag. ”Det är olika hur man upplever smärta” svarade han. Mm, det kan man säga. Att åka på kalas, jobba och köra ner till nagelsalongen med brutet ben trodde jag inte man kunde. Typ.

3,5 timme senare var jag gipsad upp till knät och med information om 6 veckor med gips totalt. 2 veckor kalkgips, sen bedömning om det blir operation eller ej. Sen ytterligare 4 veckor med plastgips. De 2 första veckorna får jag inte sätta ner foten för att riskera att förstöra gipset. Det är både tungt och svårt att hålla balansen när man håller upp foten. Plastgipset får jag sen stödja på.

Den största utmaningen just nu är det mentala. Att vara stilla, att knappt kunna göra något och att be om hjälp med det mesta! Tur man har en tålmodig sambo! En annan stor utmaning är att inte kunna duscha varje dag, som jag brukar. Och det är värsta projektet, som ni ser, när jag väl ska duscha. Morr!

Det är dessutom så frustrerande att jag behöver ligga med högläge (= foten högre nivå än hjärtat) nästan hela tiden för annars svullnar foten och domnar lite. Och när jag ligger med högläge nästan hela tiden så domnar foten lite också. Det känns som jag måste byta läge varannan minut typ. Och eftersom jag måste ligga ner stora delar av tiden så kan jag inte heller skriva blogginlägg, som annars hade varit ett jättebra tillfälle när jag inte kan göra annat. Jag har massor att dela med mig av som jag ligger efter med. Såååååå uttråkad!!!!

Och titta här då! Andreas kom hem med världens finaste bukett för han tyckte så synd om mig. Så gulligt!

Det här är verkligen en utmaning och bra träning mentalt. Den fysiska träningen, som jag sett fram emot att komma igång med igen, får vänta i måååånga veckor till!

Må bäst!