När vi planerade vår bröllopsresa så var Värdshuset utan värd tidigt med på önskelistan. En så kallad osteria som ligger högt uppe i bergen och med hissnande utsikt. Vi kämpade oss upp med cyklarna och sen kom ett antiklimax!
Jag hade sett en del bilder ifrån Osteria senz’Oste, som den heter. Det där charmiga stället där man kan köpa kallskuret, ost och vin och sen njuta av utsikten. Antingen på platserna runt eller i huset, eller att ha picknick bland vinrankorna. Man ser det lilla huset i bild, inbäddat i grönska.
När jag sett bilder, och visat Andreas, så visste vi att vi ville dit. Det verkade så speciellt och mysigt efter en ”liten” cykeltur. Vi tog cyklarna från vingården där vi stod med husbilen. Det var knappa två kilometer så det skulle nog gå bra med våra elcyklar. GPSn tog oss först genom närmaste by och sen blev det smalare och smalare och brantare och brantare.
Det var förvisso en ”cykelväg”, men till sist gick det inte att cykla mer utan att riskera att göra sig väldigt illa och förstöra cykeln. Det var extremt knöligt och brant! Vi stannade emellanåt för att hämta andan och vända oss om för att njuta av utsikten i nån minut.
Vi kämpade vidare och var glada över att vi har en så kallad ”walk assistant” på cyklarna. Det är som en liten gas att använda när man går bredvid cykeln, så man slipper skjuta 25 kg cykel med muskelkraft. Men i detta fall så blev det att cyklarna slirade en hel del på blöta stenar. Morr!
Till sist var vi äntligen uppe. Jamen hur charmigt ser inte det här ut då! Men STÄNGT!!! Det stod på hemsidan att de har öppet 365 dagar om året 8-22!!! Vi träffade på några som sa att de nu har öppet enbart på helgerna. Det kan jag förstå visserligen. Det ligger ju rätt ensligt, minst sagt, och det börjar ju minska med antalet turister så här i september, men surt att de inte uppdaterar hemsidan.
Väldigt fascinerande. Det verkar som att det bor nån där inne i det där ruffiga huset. Och i nedre botten sägs det finnas ett litet rum med kylar och några bord. Där får man alltså köpa mat och vin via nån automat. Ett litet fönster var öppet och jag hörde nån därinne. Så nära, men ändå så långt borta att få komma in!
Så spännande att gå här längs pergolan och se stupen på sidan och tänka på hur de gått här och stretat förmodligen i generationer.
Nämen jag är inte bitter över att vi hade kunnat sitta där på pallarna eller bland vinrankorna!!! Förresten så hade ändå regnet kommit inom några minuter om vi suttit där eftersom det kom när vi var på väg ner.
Jamen den här utsikten hade ju varit trevlig att ha under en härlig vinlunch på en bergssluttning! Nämen jag sa ju att jag inte är bitter! 😉
Jamen tack värdshuset utan värd för ingenting då!
Nån dag kanske vi får revansch 😉 Vi fick ju iallafall en magnifik utsikt i några minuter innan vi susade nerför berget igen, i ösregnet.
Må bäst!
No Comments