MARGARETENTAL I KIEL OCH SVÄRISARNAS BARNDOMSHEM

Ett besök på Margaretental i Kiel och svärisarnas barndomshem var huvudpunkterna för lördagen. Efter en skön överfart med färjan till Kiel från Göteborg så åkte vi mot centrum.

Ankomsten till Kiel

Vi åkte först högst upp i ett shoppingcenter och fikade. Från restaurangen har man fin utsikt. Här över en kyrka.

Där i den höga byggnaden är hotellet vi skulle komma att tillbringa två nätter i.

I Tyskland måste man än så länge ha munskydd på sig i alla offentliga utrymmen, restauranger och butiker. Det kändes riktigt bra, även om det inte är det mest bekväma.

Margaretental i Kiel

Efter en stund anslöt svägerskans son, som kommit med flyg till Hamburg och sen buss till Kiel, så hela gänget blev samlat. Vi hoppade in i bilarna och försökte komma fram till ett bra ställe att se slussningen av jättestora båtar. Det går nämligen en grävd kanal, från Kiel till ett litet samhälle strax nordväst om Hamburg, där den kommer ut i floden Elbe. Kanalen ansluter Östersjön med Nordsjön. De hade numera stängt av hela slussområdet på grund av säkerhetsskäl. De hade till och med stängt av utsiktsplatsen på grund av Corona. Vi åkte vidare till nästa delmål för dagen. Margaretental.

Det är ett fint område längs kanalen. Lunch på restaurang Margaretental stod på schemat. Det var fullt så vi fick ta en promenad en halvtimme. 

Det väldigt lummiga trädgårdar längs gångvägen längs kanalen. Även om det kanske inte är vår stil så var det riktigt fint.

Det hade precis regnat så allt var blött. Det hade varit fint att sitta ute annars.

Här är utsikten från terrassen. Nåväl, vi gick in och fick vår mat. Jag och Andreas tog en av de vanligaste rätterna, currywurst. En kryddstark korv. Lite speciell smak, men jag gillar den.

Svärisarnas barndomshem

Nästa punkt för dagen var att åka till huset där svärisarna växte upp. Japp, de växte upp i samma hus. Samma trappuppgång till och med. Andreas farmor är född i huset, som ligger mitt i centrala Kiel. Sen bodde hon kvar i huset då hon gifte sig med Andreas farfar. Svärfar föddes sen, mitt under brinnande världskrig. När han var barn fick de springa till skyddsrummet i princip dagligen. De visste aldrig om de skulle ha något hem kvar då anfallet var över. Ungefär 80% av Kiel blev sönderbombat. En dag landade det en bomb rätt nära deras hus. Av nån anledning detonerade den inte. Om den hade gjort det så hade det bara blivit smulor av hans hem. Tänk att växa upp i sån miljö som barn. Och tänk att det fortfarande än idag finns de som tycker att det är en jättebra idé att barn ska få växa upp i sån miljö!!! Fast på andra platser i världen.

När svärmor (och svärfar) var sex år, och kriget var slut, flyttade hon från det som skulle komma att bli Östtyskland till huset som svärfar bodde i. Där på Christian-Kruse-strasse 22. Där lekte de sen som barn tillsammans.

Lummig och fin gata. Hela gatan var full med barn som lekte på den tiden. 

Snett över gatan i detta hus bodde svärmors bästa kompis, som hon fortfarande har kontakt med. 

När svärmor var 12 år flyttade hennes familj till Sverige på grund av arbete. När hon blev lite äldre åkte hon med sin bror till Kiel lite då och då, för att hälsa på vänner. Med tiden uppstod ljuv musik mellan svärmor och svärfar, men det kom att dröja ända tills de var 24 år, och lumpen var avklarad, innan han flyttade till Sverige. Han hade då fått jobb i Sverige innan han flyttade.

Det gick bra trots att han då inte förstod svenska. En dag, när han kom hem efter jobbet, så hade han lärt sig en mening och frågade svärmor vad det betydde. ”Fy fan, jävla kärring”. Hon tyckte inte det var en jättebra idé om han skulle använda den meningen 🙂 Väldigt intressant att få ta del av deras rötter och historia.

Tillbaka till stan för hopp-och-lek

Efter att vi checkat in på hotellet var det hopp-och-lek för var och en i ett par timmar. Andreas och jag gick till Biergarten på Holstenstrasse (gågatan). Chillade där en stund innan det var dags att gå till hotellet och byta om till middagen.

Må bäst!